Jag har gått och blivit med kontorsplats! Från och med i dag kommer jag att fördela min tid mellan en kontorsplats på Södermalm och att jobba hemifrån. Ser så mycket fram emot detta eftersom jag kan tycka att det blir lite ensamt från och till att bara sitta hemma (även om det har sina fördelar det också).

Från och med i dag kommer jag fördela tiden med att arbeta hemifrån och på kontor.

Veckan som kommer kommer bli ganska intensiv. Egentligen var planen att starta upp arbetet med nya manuset ordentligt. Men eftersom jag har mycket frilansuppdrag just nu får jag nog tänka om.

Den kommande veckan blir i stället fylld av flera frilansuppdrag, jobb för Tara-webben, en rolig fotografering som måste förberedas under en heldag, frukost med en nära vän, Åsa Hellbergs releasefest, föräldramöte, frisör- och tandläkarbesök (ser dock inte fram emot tandläkarbesöket, hua, tycker inte alls om dessa besök …).

Veckan avslutas med en resa med min älskling och jag ser så mycket fram emot att åka iväg med P igen. Denna gången ska vi på 50-års fest och stannar borta fredag till måndag. Vi som sällan gör något på tu man hand har helt plötsligt haft två stora saker inbokade inom en månad. Först Kebnekaise och nu den här resan vi ska på. Så mysigt!

Hoppas ni får en underbar måndag. Förhoppningsvis kan jag visa er lite bilder från kontoret snart!

Söndag kväll. Har varit en intensiv och ganska tuff helg. Bland annat fick hästen jag är medryttare på kolik. Det blev några skakiga timmar innan hon mådde bättre. Jag och Isabelle promenerade med henne tills hennes ägare kom. Och nu verkar hon vara okej igen. Som tur är!

Det är så fruktansvärt när djur inte mår bra. Vår hund Sigge var ju dåligt i magen för några veckor sedan. Det var många turer innan han blev bra igen. Bland annat en heldag hos veterinären, phu.

Vilken resa jag och Patrik gjorde i helgen. Att bestiga Kebnekaise var fantastiskt, superjobbigt och en minnesvärd sak att göra. Oj, vad jag var mör i kroppen efter tre dagars tuff vandring. 

På väg mot toppen. Här har vi bara gått några kilometer genom Kitteldalen. Här börjar stigningen av första berget, Vierranvárri. Jag måste säga att den här sträckan nästan var jobbigast att vandra. Det var brant uppför i flera timmar och vi hade dessutom en massa moln runt omkring oss så vi såg inte mer än ett tiotal meter bort. Ibland försvann molnen för att sedan tätna igen.

Eftersom jag och P båda fyller jämt i år funderade vi ganska mycket på vad vi ville hitta på. Jag föreslog Marrakech, P Kebnekaise. Det blev Kebnekaise. Och det var verkligen en minnesvärd resa. 

Vi vandrade i totalt tre dagar varav en av dagarna (dag 2) var själva bestigningen av Kebnekaise. För oss tog det ungefär 12 timmar att bestiga Kebnekaise, 7 timmar till toppen och 5 timmar tillbaka. En fantastisk upplevelse men som var så mycket tuffare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Att stå där på toppen av Sveriges högsta berg var en speciell känsla. Trötta, jätteglada och med stor vördnad. Jag som är höjdrädd hade nog inte förstått hur brant det var där uppe.

Att gå upp den sista biten var inga problem då ena sidan av toppen inte alls är så brant. Men när jag kom upp på bergskammen insåg jag att det var stup flera hundra meter ner på sidorna av bergskammen. Svindel! Samtidigt var det en magisk känsla att känna att vi faktiskt klarade det. Att vi hade orkat ta oss hela vägen upp. 

Dag ett och dag två vandrade vi i ”vanlig” terräng. En sträcka på 1.9 mil och med tung packning. Gissa om vi var möra när vi hade vandrat i tre dagar. 

Min bok, Ett litet steg på vägen, utspelar sig också i fjällmiljö. Mer som bilden nedan och utan bergsvandringen 🙂 I fjällen får Stella och Felix lära sig nya saker om sig själva och varandra. Och det blir ett äventyr de sent kommer att glömma. 

Utsikten mot Kebnekaise (syns inte på bild). Vandringen upp på Kebnekaise började längs en fjällstig genom Kitteldalen. Sedan gick man upp mellan bergen. Det går att vandra olika vägar upp för Kebnekaise och de vanligaste är Östra leden och Västra leden. Östra leden är svårare med glaciärvandring och klättring och kräver ofta att man har en guide med sig. Västra leden är den vanligaste leden och enklare (men fortfarande helt otroligt tuff och kämpig) att vandra.
Kebnekaise fjällstation. Här bodde vi två nätter. Ligger vackert inbäddat bland bergen.
Fjällbäckar finns det otroligt många av. Oftast finns små broar att ta för att komma över. På vissa ställen får man ta sig över själv (men då är det inte så djupt utan har man ett par vattentäta kängor går det bra).
Fikapaus på vägen till Kebnekaise fjällstation.
Stigningen har börjat mot Kebnekaise. Tuff terräng med blockmark.
Utsikten! Här är vi på Vierranvárri (första toppen man bestiger för att komma till Kebnekaise). Vi har kommit ungeför halvvägs upp på berget och har halva vägen kvar. Innan det är dags att klättra ner till Kaffedalen och påbörja bestigningen av Kebnekaise.
På väg ner för Vierranvárri.
Äntligen skymtas toppen. Efter drygt 7 timmars vandring. Trötta men så glada att snart vara framme. Jag rekommenderar verkligen stegjärn om man ska upp på toppen. Särskilt med tanke på stupen på båda sidor om bergskammen. Där vill man inte halka.
Uppe på toppen. Jag klarade det!!!!

Hurra, min nya bok, Ett litet steg på vägen, har kommit från tryckeriet! Så roligt, härlig och underbart att äntligen få hålla i boken.

Jag med min förläggare Jennifer Lindström på Norstedts.

Ett litet steg på vägen handlar om ensamstående mamman Stella vars son har problem i skolan. När hon får ett nytt jobberbjudande tar hon med sig honom till fjällen för att utvärdera ett nytt hotellkoncept.

Boken har ett tema som jag tycker är otroligt viktigt. Jag ville lyfta Stellas och Felix relation och även skriva om hur hjälplös man kan känna sig som förälder när ens barn inte mår bra. 

Jag har själv varit där. Hört mina barn berätta saker som fått mig att kämpa för att hålla tillbaka mina egna tårar. Jag har haft möten med skolan och jag kämpat för mina barn. 

Jag tror att många med mig har kämpat och kämpar för att deras barn ska känna sig trygga i skolan. Något som ska vara en självklarhet men som tyvärr inte alltid är det. 

Igår träffade jag mina bästa vänner Jenny och Victoria. Det blev en eftermiddag och kväll full av samtal och umgänge. Som jag älskar de här stunderna.

För det är speciellt att få komma hem till en nära vän. Sätta sig vid köksbordet, dricka en kopp te och bara prata om allt mellan himmel och jord.

Prata om drömmar, bläddra i broschyrer, berätta om det senaste som har hänt, om förhoppningar, om besvikelser och om drömmar. Prata om de små sakerna och om de stora sakerna. Ingenting är oviktigt eller dumt att prata om.

Att få umgås med vänner som känner en utan och innan. Som inte dömmer och som känner en utan och innan. Det är så värdefullt och jag är så enormt tacksam över att jag har de här två underbara kvinnorna i mitt liv.

Igår blev det fika, promenader, vi gick för att handla tacos som sen alla hjälptes åt att laga till. Jag skar grönsaker, Victoria stekte vegofärs och köttfärs, Jenny dukade och tog hand om sin fantastiskt gulliga fyramånaders bebis Selma. Victorias dotter Cassandra hjälpte till med maten. Max fick också hjälpa till att duka på sitt sätt, Melissa, Maja och Ebba lekte med Sigge och det var sådär bullrigt, glatt och härligt som man bara vill att det ska vara. Underbart. (Mina stora barn är hos farmor och farfar i Båstad så det var bara jag och Max (och Sigge) som kom från min familj 🙂 ).

Och det bästa av allt. Mobilen låg i hallen hela eftermiddagen och kvällen. Inga kort, inga störande signaler. Bara vi, i nuet. Precis som det ska vara!