Vilken resa jag och Patrik gjorde i helgen. Att bestiga Kebnekaise var fantastiskt, superjobbigt och en minnesvärd sak att göra. Oj, vad jag var mör i kroppen efter tre dagars tuff vandring. 

På väg mot toppen. Här har vi bara gått några kilometer genom Kitteldalen. Här börjar stigningen av första berget, Vierranvárri. Jag måste säga att den här sträckan nästan var jobbigast att vandra. Det var brant uppför i flera timmar och vi hade dessutom en massa moln runt omkring oss så vi såg inte mer än ett tiotal meter bort. Ibland försvann molnen för att sedan tätna igen.

Eftersom jag och P båda fyller jämt i år funderade vi ganska mycket på vad vi ville hitta på. Jag föreslog Marrakech, P Kebnekaise. Det blev Kebnekaise. Och det var verkligen en minnesvärd resa. 

Vi vandrade i totalt tre dagar varav en av dagarna (dag 2) var själva bestigningen av Kebnekaise. För oss tog det ungefär 12 timmar att bestiga Kebnekaise, 7 timmar till toppen och 5 timmar tillbaka. En fantastisk upplevelse men som var så mycket tuffare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Att stå där på toppen av Sveriges högsta berg var en speciell känsla. Trötta, jätteglada och med stor vördnad. Jag som är höjdrädd hade nog inte förstått hur brant det var där uppe.

Att gå upp den sista biten var inga problem då ena sidan av toppen inte alls är så brant. Men när jag kom upp på bergskammen insåg jag att det var stup flera hundra meter ner på sidorna av bergskammen. Svindel! Samtidigt var det en magisk känsla att känna att vi faktiskt klarade det. Att vi hade orkat ta oss hela vägen upp. 

Dag ett och dag två vandrade vi i ”vanlig” terräng. En sträcka på 1.9 mil och med tung packning. Gissa om vi var möra när vi hade vandrat i tre dagar. 

Min bok, Ett litet steg på vägen, utspelar sig också i fjällmiljö. Mer som bilden nedan och utan bergsvandringen 🙂 I fjällen får Stella och Felix lära sig nya saker om sig själva och varandra. Och det blir ett äventyr de sent kommer att glömma. 

Utsikten mot Kebnekaise (syns inte på bild). Vandringen upp på Kebnekaise började längs en fjällstig genom Kitteldalen. Sedan gick man upp mellan bergen. Det går att vandra olika vägar upp för Kebnekaise och de vanligaste är Östra leden och Västra leden. Östra leden är svårare med glaciärvandring och klättring och kräver ofta att man har en guide med sig. Västra leden är den vanligaste leden och enklare (men fortfarande helt otroligt tuff och kämpig) att vandra.
Kebnekaise fjällstation. Här bodde vi två nätter. Ligger vackert inbäddat bland bergen.
Fjällbäckar finns det otroligt många av. Oftast finns små broar att ta för att komma över. På vissa ställen får man ta sig över själv (men då är det inte så djupt utan har man ett par vattentäta kängor går det bra).
Fikapaus på vägen till Kebnekaise fjällstation.
Stigningen har börjat mot Kebnekaise. Tuff terräng med blockmark.
Utsikten! Här är vi på Vierranvárri (första toppen man bestiger för att komma till Kebnekaise). Vi har kommit ungeför halvvägs upp på berget och har halva vägen kvar. Innan det är dags att klättra ner till Kaffedalen och påbörja bestigningen av Kebnekaise.
På väg ner för Vierranvárri.
Äntligen skymtas toppen. Efter drygt 7 timmars vandring. Trötta men så glada att snart vara framme. Jag rekommenderar verkligen stegjärn om man ska upp på toppen. Särskilt med tanke på stupen på båda sidor om bergskammen. Där vill man inte halka.
Uppe på toppen. Jag klarade det!!!!

Hurra, min nya bok, Ett litet steg på vägen, har kommit från tryckeriet! Så roligt, härlig och underbart att äntligen få hålla i boken.

Jag med min förläggare Jennifer Lindström på Norstedts.

Ett litet steg på vägen handlar om ensamstående mamman Stella vars son har problem i skolan. När hon får ett nytt jobberbjudande tar hon med sig honom till fjällen för att utvärdera ett nytt hotellkoncept.

Boken har ett tema som jag tycker är otroligt viktigt. Jag ville lyfta Stellas och Felix relation och även skriva om hur hjälplös man kan känna sig som förälder när ens barn inte mår bra. 

Jag har själv varit där. Hört mina barn berätta saker som fått mig att kämpa för att hålla tillbaka mina egna tårar. Jag har haft möten med skolan och jag kämpat för mina barn. 

Jag tror att många med mig har kämpat och kämpar för att deras barn ska känna sig trygga i skolan. Något som ska vara en självklarhet men som tyvärr inte alltid är det. 

Igår träffade jag mina bästa vänner Jenny och Victoria. Det blev en eftermiddag och kväll full av samtal och umgänge. Som jag älskar de här stunderna.

För det är speciellt att få komma hem till en nära vän. Sätta sig vid köksbordet, dricka en kopp te och bara prata om allt mellan himmel och jord.

Prata om drömmar, bläddra i broschyrer, berätta om det senaste som har hänt, om förhoppningar, om besvikelser och om drömmar. Prata om de små sakerna och om de stora sakerna. Ingenting är oviktigt eller dumt att prata om.

Att få umgås med vänner som känner en utan och innan. Som inte dömmer och som känner en utan och innan. Det är så värdefullt och jag är så enormt tacksam över att jag har de här två underbara kvinnorna i mitt liv.

Igår blev det fika, promenader, vi gick för att handla tacos som sen alla hjälptes åt att laga till. Jag skar grönsaker, Victoria stekte vegofärs och köttfärs, Jenny dukade och tog hand om sin fantastiskt gulliga fyramånaders bebis Selma. Victorias dotter Cassandra hjälpte till med maten. Max fick också hjälpa till att duka på sitt sätt, Melissa, Maja och Ebba lekte med Sigge och det var sådär bullrigt, glatt och härligt som man bara vill att det ska vara. Underbart. (Mina stora barn är hos farmor och farfar i Båstad så det var bara jag och Max (och Sigge) som kom från min familj 🙂 ).

Och det bästa av allt. Mobilen låg i hallen hela eftermiddagen och kvällen. Inga kort, inga störande signaler. Bara vi, i nuet. Precis som det ska vara!

I måndags skickades nya manuset till tryck. Så otroligt härligt. Ni vet den där känslan när man arbetat otroligt hårt med något och sen är det klart. Axlarna sjunker, man känner sig lite lättare och helt plötsligt kan tankarna fokusera på nya berättelser. 

Den här veckan har varit lugnare än vanligt. Jag har varvat frilansjobb med träning och umgåtts mycket med Patrik och Maximilian.

Jag var ju och red i går. Det blev en lång skogspromenad i regnet. I dag blev det en ny ridtur. Samma runda som igår, med flera långa travsträckor och skritt på stigar som slingrade sig genom skogen. Underbar tur.  

Till hösten vill jag få mer balans i min vardag. Jag är lite av en arbetsnarkoman och kan ibland ha svårt att hålla mig från datorn. I höst är dock mitt mål att inte jobba på kvällar och helger. (Förutom de föreläsningar och event jag ska medverka på såklart). 

Men när jag är hemma vill jag göra annat än att jobba på kvällarna. Jag vill titta på film med Patrik (och ensam och med barnen), ta långa promenader hela familjen, gå ut och äta, läsa tidningar och böcker i soffan, spela Cluedo (än har barnen inte lyckats överlista mig i det spelet, hihi), jogga och göra en massa annat än att sitta framför datorn. 

Jag vet inte om jag har berättat att jag ska sitta på ett kontor halvtid i höst. Ett supermysigt kontor på Södermalm. Ser så mycket fram emot det, både att få lite kollegor (andra frilansare och egenföretagare) och att jobba på en annan plats än vid skrivbordet hemma. 

Jag tror att hösten kommer bli superbra. Jag har många tankar och idéer på saker jag vill förändra och som kommer att förändras. Men först, sommar, semester och lite lite jobb :=) 

De senaste dagarna har jag fått flera väldigt roliga besked. Ett av dem var att pocketupplagan av Med hälsning från Båstad nästan sålt slut och att förlaget därför trycker upp fler. 

Är så otroligt glad och tacksam över att det är så många som vill läsa Med hälsning från Båstad. 

Båstad är en plats som betyder mycket för mig. Jag älskar att vara där, sommar, vår, höst som vinter.

Jag älskar att promenera längs den långa sandstranden, plocka snäckor, göra utflykter på åsen, vandra längs Skåneleden, äta glass i Torekov, fiska krabbor i Kattvik och gå på afternoon tea på Riviera. 

I Båstad kan jag slappna av, det är mitt smultronställe och jag är så glad att Patrik (min man) introducerade Båstad för mig för tretton år sedan. 

Förutom att jag älskar miljön är Med hälsning från Båstad också viktig för mig eftersom den handlar om två ämnen som jag tycker är viktiga att lyfta. Föräldrar som pressar sina barn och att visa upp den perfekta fasaden på Instagram (fast man egentligen kanske mår rätt dåligt). 

Jag kommer skriva mer om dessa två ämnen i ett senare inlägg. Men just nu ska jag fira att så många vill läsa Med hälsning från Båstad. Tack alla ni som läser, gillar och hör av er.