Det härliga vädret ger verkligen vårkänslor. Jag vill bara greja, fixa och göra om. När manuset är inlämnat ska jag ta itu med en riktig vårstädning, tvätta fönster, rensa ur skåp, lådor, garderober och ge hemmet en vårig känsla.

Våriga känslor vid gårdagens lunch vid Ulricdals trädgård. Kändes lyxigt att komma ut efter att ha varit inne med Isabelle några dagar.

De närmsta två veckorna är det fortsatt fokus på manuset som gäller. Och det känns inte lika tungt när solen lyser utanför och ger lite ny energi. Det behövs verkligen just nu.

Jag har även varit extremt disciplinerad med kosten de senaste två dagarna. Fick nog efter att ha gått upp ett kilo i stället för ner. Ligger fortfarande på 10 kg plus och det är inget jag känner mig bekväm med. Så nu är det big no no till bröd, pasta och sötsaker.

Det är inte lätt att ignorera sötsuget. Blir det för starkt tar jag en kopp te med en liten sked honung och jag knaprar även morötter. Annars är jag stenhård, inga smörgåsar, kex eller annat som lockar.

Försöker även tänka på att äta lagom stora portioner och röra på mig varje dag. Blev tyvärr inte så mycket rörelse när Isabelle var hemma och kräksjuk men i går kom jag ut en sväng och åt även en gudomlig vegetarisk lunch på Ulricsdals trädgård.

Nu är det däremot nedräkning för manuset, två veckor kvar och det är bara att köra på som bara den!!!

Ha en jättefin helg allihopa

Det är verkligen bara skrivande som gäller just nu. Så fort jag får chansen dyker jag ner i manuset och datorn står ständigt redo på köksbordet.

Jag är fast besluten att klara min deadline. Manuset ska in och det ska vara bra. Försöker se en målbild framför mig. Eller egentligen flera. Det gör att jag orkar kämpa ännu mer. Sista mars, då ska det skickas till agent och skrivcoach. Bara att fortsätta kämpa!

 

I dag har vi varit inne hela dagen eftersom Isa blev magsjuk igår. Vi har kollat på Superskaparna, Badhotellet (jag), spelat spel och jag har försökt få lite jobb gjort. Nu hoppas jag bara att vi andra klarar oss (speciellt Maximilian).

Har suttit med manuset några timmar ikväll. Behöver öka takten för att klara av deadline men jag känner mig nöjd med det jag skrivit hittills.

Att skapa namn på karaktärerna

Har ändrat namn på min huvudkaraktär också men allt eftersom undrar jag om jag ska ändra tillbaka igen. Att välja rätt namn till karaktärerna är viktigt. Jag tycker namn säger så mycket om en person och skapar bilder av hur den personen ser ut och beter sig.

Har även försökt minska på småord och upprepningar. Just nu är jag inne i ett avsnitt där mycket ska skrivas om. Det gör att det tar extra lång tid.

Stor redigeringsrunda med många ändringar

Just den här redigeringsrundan är rätt rejäl eftersom jag ändrar rätt mycket i handlingen. Själva grundstoryn är satt men vem som vet vad och när ska ändras vilket gör att det förändrar hur folk kommer bete sig under resans gång.

Ska försöka beta av minst en scen till innan det är dags att lägga sig. Får ta en kopp te till och knapra några morötter (min viktresa går åt fanders just nu så måste skärpa till mig om jag inte ska behöva sälja hela min garderob.)

Jag har precis satt mig framför datorn för kvällspasset med manuset. Det går långsamt framåt men inte alls i den takt jag skulle vilja. Som jag längtar tills den dag jag kan sätta punkt och skicka in till agent och skrivcoach igen.

Jag tror att manuset kan bli bra. Till och med jättebra. Men det krävs hårt jobb för att få ett manus klart. Det krävs många timmar av blod, svett och tårar. Ibland skrattar jag högt, ibland känns det som att fingrarna flyger över tangenterna och ibland vill jag bara gråta och kasta iväg manuset.

Just nu är jag inne i en period då jag mödosamt tar mig framåt. Vrider på orden, flyttar om, lägger till och ser hur manuset sakta blir lite bättre än tidigare. Ett stort jobb men så mycket värt det när allt är klart. Att lägga ner tid och engagemang på manuset är det bästa man kan göra. Ett manus är ingen quick fix, det är ett hårt jobb!

Alla som har en hund vet hur lätt det är att man börjar prata med andra som har hundar när man är ute på promenad. Likaså är det med bebisar. Helt plötsligt öppnar en ny värld upp sig där man småpratar med folk i affären, på caféet och andra ställen.

En söt bebis öppnar upp för många samtal.

Även på förskolan och skolan har Maximilian varit en ”prat”öppnare. Och visst är han gullig, vår lilla sladdis. Okej, han kanske inte riktigt är en sladdis men med tanke på att det är drygt två år mellan de andra och fyra och ett halvt år mellan Ville och Maxi så känns han nästan som en liten sladdis.

Det är härligt hur socialt livet blir med en bebis. Även om det bara handlar om ett kort samtal i kön på Ica är det trevligt att småprata med folk. Egentligen är det synd att man inte är mer sådan även utan barn eller hund.

När jag och Vanessa åt frukost kom två tjejer och satte sig vid bordet intill. De hade också en liten bebis och efter en stund blev det lite småprat mellan oss. Det hade förmodligen inte varit lika självklart om vi inte hade haft bebisarna med oss.