Inlägg skrivnaaugusti 2016

Citrusfrukter i Spanien
För mig osar det sommar om den här bilden. Härliga citrusfrukter och granatäpple. I Spanien blir man alltid lite hälsosammare… Foto: Unsplash.com

God morgon. Ny vecka och nya planer. För mig blir det frilansjobb hela denna veckan. Mindre tid för manuset men ett välkommet tillskott i kassan. Planen är att skriva på manuset på lunchen och efter att barnen somnat. Och på lördag är det dags för en skrivarvecka i Spanien.

Den senaste tiden har inneburit lite mer frilansjobb än vad jag räknat med. Samtidigt är jag jätteglad över att bli tillfrågad till så många uppdrag och det blir en bra mix med skrivandet. Men jag har fortfarande mitt schema att följa och om jag ska fortsätta ligga i fas måste jag se till att få in skrivandet i veckans tajta schema.

På lördag lyfter planet till Spanien. Det blir en hel vecka av skrivande, promenader med mera. När jag är i Spanien blir jag alltid lite hälsosammare. Kanske för att det finns så mycket gott i fiskdisken och bland grönsakerna att äta. Älskar att göra i ordning en tallrik med gröna oliver, ost, melon, körsbärstomater, dadlar, jamon de iberico och knaprig sparris.

Läste att man kan äta serranoskinka om man fryser den i tre dygn så det blir det första jag gör på lördag. Handlar en massa skinka och fryser in. Då kan vi ha en lyxtallrik på tisdag kväll, mums. Bra för både bebis och mig med hälsosammare mat och mer motion.

isabelle_alwin
Isabelle rider barbacka och försöker styra hästen rätt.

Jag började rida när jag var 9 år, fick min första medryttarhäst när jag var 13 år och tog hand om en häst på foder när jag var runt 19 år. Hästarna och ridningen har betytt otroligt mycket för mig genom åren och jag är så glad att Isabelle också verkar tycka att det är roligt.

Jag tror jag har skrivit om det förut, att Isabelle och en kompis blivit medryttare på två söta shettisar. En gång i veckan åker vi till stallet, rider ut i skogen och pysslar med hästarna. Isabelle är eld och lågor och vill även alltid följa med mig när jag åker ut till min egen medryttarhäst.

Som en andra familj
Jag började rida på ridskola när jag var 9 år. En kompis till mig skulle börja och hennes mamma frågade om inte jag också skulle prova på. Där och då startade min stora förälskelse till sporten.

Hästarna och ridningen har gett mig otroligt mycket. Förutom närheten till hästarna, har det varit mitt andningshål när jag jobbat mycket eller behövt komma från vardagen. Jag har träffat vänner för livet och när jag hade min foderhäst var stallet och människorna där som mina andra familj.

Lär sig så mycket mer än att gulla med en häst
Hästarna har lärt mig så mycket. Att ta ansvar, ledarskap, att våga göra saker man inte trodde var möjligt som att hoppa höga hinder eller galoppera över en äng i full fart. Jag har ridit på Cornwalls gröna hedar, testat att galoppera en unghäst på Täby galopp och provat att köra travhästar.

Jag har nästan frusit fingrar och tår av mig, njutit av varma sommardagar, galopperat på stränder och i djup snö och haft underbara skogsritter tillsammans med mina vänner.  Jag har tagit hand om skador, jobbat häcken av mig för att ha råd med mitt stora intresse och även arbetat med hästar under en period.

Kärleken till ett djur och gemenskap
Jag är så glad över att Isabelle verkar tycka om ridningen och hästarna. Hästarna ger så otroligt mycket tillbaka och det är fantastiskt att umgås och arbeta med dem. Det är kärlek på hög nivå, det är roligt och det är utmanande. Adrenalinkickarna man får när det går bra och avslappningen i stallet när man går runt och pysslar. Jag har flera gånger suttit på hästryggen och bara lett för att det har varit så kul.

Om mina barn vill rida och lära sig mer kommer jag göra allt jag kan för att hjälpa dem med min kunskap och min tid. Vill de inte, eller tröttnar på hästarna är det helt okej det med. Men det är verkligen en idrott jag rekommenderar. Den har så mycket positivt att ge.

isabelle_alwin_barbacka_20160827
Isabelle och Alwin. En perfekt häst att börja lära sig grunderna på. Han är lagom storlek, 22 år och lugn som en filbunke. Att prova på att rida barbacka var riktigt uppskattat av Isa.
applen_beloning_20160827
Belöningen till Alwin efter en timmes ridning. En massa goda äpplen att mumsa på.

Fakta
Ridning är en av Sveriges stora folksporter, näst största ungdomsidrotten efter fotboll. Cirka fem miljoner ridtimmar genomförs varje år på landets ridskolor och då är inte alla timmar för dem som rider på medryttarhästar och egna hästar inräknade. Det är främst flickor och kvinnor som sysslar med ridning och det finns flera olika inriktningar som dressyr, hoppning, fälttävlan, galopp med mera.

 

Vad har du för dröm? Vågar du ta första steget till något nytt? Foto: Unsplash.com

Jag är en person som alltid haft mycket idéer på projekt och spännande saker jag vill göra. Många av dem har stannat just där, på idéstadiet. Men en del har jag tagit tag i och gjort verklighet av och en del har jag fortfarande kvar som saker jag vill göra i framtiden.

Att våga satsa på det man brinner för är inte lätt. Det är nog skrämmande för de flesta att lämna sin comfortzon och börja med något helt nytt. Att jag vågade satsa på skrivandet har flera orsaker. Bland annat har jag blivit enormt inspirerad av min man som är entreprenör och vågat satsa på sin dröm. Jag har följt honom i mot- och medgångar och har också insett hur hårt arbete det krävs för att lyckas. Men jag har också sett att det går att lyckas, bara man är tillräckligt envis, har en bra idé, kapital och verkligen tror på sig själv.

Det började med att jag drömde om att bli journalist. En dröm som jag haft i många år men första gången jag kom in på en journalistutbildning vågade jag inte satsa eftersom jag var för rädd att förlora den fasta inkomsten jag hade. Andra gången jag kom in på journalistutbildningen var jag föräldraledig med Alex, mitt första barn. Företaget jag arbetade på höll i samma veva på dra ner på personalstyrkan och jag hade turen att få ett avgångsvederlag.

En sak som jag har tänkt på är att det är så himla lätt att fastna där man är. Hade mitt företag inte haft den här omorganisationen där min tjänst försvann kanske jag inte hade haft modet att bara sluta. Eller så hade jag kanske gått min utbildning men sedan gått tillbaka till mitt gamla arbete eftersom det var bekvämt.

Som tur var blev det som det blev och jag tvingades ut i det okända. Något som jag är enormt tacksam för. Med åren har jag blivit modigare och tycker inte längre att det är lika läskigt att kasta mig ut i det okända. Efter min journalistexamen har jag arbetat på tidningar, som kommunikationsansvarig och som frilans. Och när jag vann ett bokkontrakt med Drömstigen sa jag upp mig från min nuvarande tjänst för att satsa heltid på skrivandet.

För jag har insett att jag måste fokusera på en sak för att det ska bli riktigt bra. Jag blir för splittrad om jag har ett heltidsjobb, ett bokprojekt plus en familj som jag gärna vill umgås med och ha tid för.

Jag och min man satte oss ner och pratade om min situation. Var det ens möjligt för mig att satsa heltid på skrivandet? Vi kom fram till att det faktiskt var det. Att vi kunde klara oss ett tag så att jag fick chansen att prova på att skriva på heltid. Jag är så otroligt glad och tacksam att min man har stöttat mig genom hela min resa. Det har blivit ett tyngre ekonomiskt lass för honom men å andra sidan vet han hur det är att bära på en dröm, slita hårt utan lön i början och sedan förhoppningsvis se resultatet efter något/några år.

Under tiden som jag har skrivit på Drömstigen har jag frilansat för att få någon form av inkomst och för att jag älskar journalistyrket. Jag har hoppat in på Bonnier ett halvår mellan mina två böcker och nu har jag valt att åter igen skriva på heltid med enbart frilansjobb och inhopp någon dag här och där på tidningsredaktioner/webbredaktioner. Prio ligger dock på nya manuset där planen är att ha ett råmanus klart under hösten.

Jag har alltid tänkt såhär: Om jag inte testar detta nu och verkligen ger det en chans kommer jag ångra mig när jag är 80 år? Kommer jag ångra att jag aldrig vågade?

Nu vet jag att alla inte har samma möjlighet att bara säga upp sig. Men om man har en dröm så våga testa. Våga undersöka om det kan vara något. Arbeta med det på kvällar och helger. Jag satt och skrev mitt manus till Drömstigen när jag var föräldraledig med Ville och då Isabelle var 2,5 och Alex 4,5 år.

Här är mina bästa tips för att våga satsa på sin dröm

  1. Är det görbart? Har du en dröm om att segla jorden runt, utbilda dig till något annat, starta företag eller skriva böcker. Undersök om det du vill är hållbart i praktiken. Finns det en marknad för det du vill göra? Har du erfarenhet/utbildning/kapital? Vad behövs för att du ska kunna göra detta?
  2. Ekonomi. Kan du kanske börja prova ditt nya projekt på kvällstid och helger eller när du inte arbetar? Att säga upp sig hux flux utan att ekonomin är säkrad är en enorm risk och jag tycker man ska vara försiktig. Kan du gå ner i tid? Kanske ta tjänstledigt en period eller som sagt börja i lugnare takt på fritiden?
  3. Våga tro på dig själv. Det är så många som bär runt på drömmar som de vill göra. Vi lever bara en gång. Våga tro på dig själv. Det skadar aldrig att försöka.
  4. Själv eller tillsammans med någon annan? Det finns fördelar och nackdelar med båda. Fundera på vad som fungerar bäst för dig?
  5. Var inte rätt för att kontakta folk eller synas i sociala medier. Marknadsföring betyder otroligt mycket och man måste våga sträcka på sig och våga stå för det man gör.
  6. Kämpa! Det är inte lätt att starta något nytt. Det krävs hårt arbete och mycket blod, svett och tårar. Ibland undrar man vad man pysslar med och om det är värt allt slit. Men ibland känns det alldeles alldeles underbart.

Har ni fler tips?

Tänk att jag redan är i vecka 21. Det är galet hur fort tiden har gått. Nu ska ju vara den bästa perioden. Efter illamåendet och innan man känner sig för tung och otymplig. Så här mår jag nu:

  1. Jag är tröttare än vad jag minns att jag brukar vara.
  2. Jag börjar flåsa efter typ fem meter. Är det normalt?
  3. Illamåendet är helt borta (eller nästan, ibland dyker det upp på kvällarna…)
  4. Hormonerna har lagt sig och äntligen känner jag mig hyfsat normal igen och inte irriterad på allt och alla som jag gjorde i början när hormonerna levde rövare i min kropp.
  5. Bebis sparkar och har sig i magen och det är härligt att kunna känns bebbos rörelser. Blir mer verkligt nu än när man är i den tysta fasen, efter illamåendet och innan rörelser i magen, då man undrar om man inbillat sig hela graviditeten.

I morgon är det nästan dags att bjuda på en magbild tror jag 🙂

alex_nagramanader
Tänk att vi snart har en liten bebis igen. Här är Alex runt sex månader. Så mysigt.