Inlägg skrivnajuni 2017

Just nu känns det som att jag rusar på den ena aktiviteten efter den andra. Det är sommarfester för respektive barns klass/förskola. Avslutningar, möten, luncher, fester, jobb med mera. Och på söndag döps Maximilian i Båstad. Phu, det är bara att hålla i hatten och köra på.

Foto: Unsplash.com

Allt som händer just nu är så klart jättekul. Men det ska bli ganska skönt att åka ner till Båstad i morgon kväll och bara fokusera på familjen, vänner och mitt skrivande. Har precis börjat skriva på ett nytt manus och är grymt taggad. Synopsis är klart och just det här projektet är lite av en utmaning. Men roligt och spännande.

Nu vaknar Max och jag måste springa. Lunch med min skrivcoach väntar. Sedan blir det sommarfest på förskolan innan det är dags att gå på releasefest. Kommer nog sova gott i natt 🙂

Ha en fin torsdag allihopa!

Det var igår det hände. Det som är varje förälders mardröm. Ville försvann på väg till Gärdet och nationaldagsfirandet. Ena sekunden cyklade han framför oss, i nästa var han borta.

Det gick så snabbt. På bara några sekunder var han borta. Och det spelade ingen roll hur mycket jag ropade. Han fanns ingenstans.

Jag och en vän är på väg till Gärdet med alla barnen. Vi promenerar och de cyklar och åker sparkcykel. Ville åker lite för långt framför oss så jag ber ett av de stora barnen att cykla ikapp och se till att han väntar. Det är ganska mycket folk runt omkring och jag känner mig inte helt bekväm med att han är så långt fram.

Så tittar jag bort några sekunder och svarar på en fråga. När jag ser upp är mitt stora barn bredvid mig igen. Jag frågar var Ville är och paniken slår till med full kraft när jag inser att han är borta.

Jag ser mig omkring och ropar på honom. Jag lämnar över vagnen till min vän och säger åt mina andra barn att stanna hos henne innan jag springer framåt för att leta. Men han är som uppslukad av jorden.

Tusen tankar hinner fara genom mitt huvud. Har han cyklat bort till Gärdet, men han vet att han inte får korsa vägen själv. Har han blivit rädd och cyklat hem? Har någon tagit honom? Var är han? Jag ropar och ropar. Springer så att svetten rinner. Fram och tillbaka. Runt huset, över gatan. Men han finns ingenstans.

Efter vad som känns som en evighet drar jag upp telefonen. Jag måste ringa P. Jag måste berätta att Ville är borta. Då är jag uppe på en kulle på Gärdet och när jag ser folkhavet framför mig knyter sig magen. Har han åkt bort hit? Är han bland folkvimlet. 45 000 personer. Jag kommer aldrig hitta honom här.

När P svarar berättar jag snyftande att jag har tappat bort vår son. Vår femåring. Han som alltid är glad och har bus i blicken. Som är så snäll och försiktig mot sin lillebror och älskar att leka med sina storasyskon. Gråten ligger i halsen och hjärtat bultar hårt.

P försöker lugna mig men allt jag kan tänka är att jag måste ringa polisen. Jag måste få hjälp. Min lilla pojke har försvunnit. Precis när jag ska säga till P att vi måste ringa polisen ringer min vän på andra linjen. När hon berättar att de har hittat Ville är lättnaden enorm. Han hade cyklat åt fel håll, ramlat och slagit i benet. Nu sitter han vid husväggen och är helt omedveten om vilken uppståndelse han har skapat.

Jag rusar dit. Ömsom skäller och ömsom kramar. ”Jag älskar dig. Jag blir rädd när du försvinner. Du får inte cykla iväg. Du måste vara nära oss.” Han kramar mig. Ser inte alls omtumlad ut. Mer förvånad över att jag är så upprörd.

Tio minuter var han borta. De längsta tio minuterna av mitt liv. När vi har samlat oss går vi vidare mot Gärdet. Vi lämnar cyklarna och promenerar sista biten. Villes hand i min. De andra barnen nära. Sedan firar vi nationaldagen tillsammans.

Till slut kunde vi fira Sveriges nationaldag. Alla tillsammans.

Åh, det händer så mycket roligt nu att jag inte riktigt hinner uppdatera bloggen. Det måste bli ändring på det. Några vänner har precis åkt hem efter en jättetrevlig middag. Resten av kvällen har jag ägnat åt administration, planering inför veckan och signering av Drömstigen till några härliga influencers. Kul!

Signering av Drömstigen

Nu däremot måste jag komma i säng. Jag ska vara i stallet redan vid 07 i morgon. Håll tummarna för att Maximilian sover bra i natt.

Kram på er