Vilken resa jag och Patrik gjorde i helgen. Att bestiga Kebnekaise var fantastiskt, superjobbigt och en minnesvärd sak att göra. Oj, vad jag var mör i kroppen efter tre dagars tuff vandring. 

På väg mot toppen. Här har vi bara gått några kilometer genom Kitteldalen. Här börjar stigningen av första berget, Vierranvárri. Jag måste säga att den här sträckan nästan var jobbigast att vandra. Det var brant uppför i flera timmar och vi hade dessutom en massa moln runt omkring oss så vi såg inte mer än ett tiotal meter bort. Ibland försvann molnen för att sedan tätna igen.

Eftersom jag och P båda fyller jämt i år funderade vi ganska mycket på vad vi ville hitta på. Jag föreslog Marrakech, P Kebnekaise. Det blev Kebnekaise. Och det var verkligen en minnesvärd resa. 

Vi vandrade i totalt tre dagar varav en av dagarna (dag 2) var själva bestigningen av Kebnekaise. För oss tog det ungefär 12 timmar att bestiga Kebnekaise, 7 timmar till toppen och 5 timmar tillbaka. En fantastisk upplevelse men som var så mycket tuffare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Att stå där på toppen av Sveriges högsta berg var en speciell känsla. Trötta, jätteglada och med stor vördnad. Jag som är höjdrädd hade nog inte förstått hur brant det var där uppe.

Att gå upp den sista biten var inga problem då ena sidan av toppen inte alls är så brant. Men när jag kom upp på bergskammen insåg jag att det var stup flera hundra meter ner på sidorna av bergskammen. Svindel! Samtidigt var det en magisk känsla att känna att vi faktiskt klarade det. Att vi hade orkat ta oss hela vägen upp. 

Dag ett och dag två vandrade vi i ”vanlig” terräng. En sträcka på 1.9 mil och med tung packning. Gissa om vi var möra när vi hade vandrat i tre dagar. 

Min bok, Ett litet steg på vägen, utspelar sig också i fjällmiljö. Mer som bilden nedan och utan bergsvandringen 🙂 I fjällen får Stella och Felix lära sig nya saker om sig själva och varandra. Och det blir ett äventyr de sent kommer att glömma. 

Utsikten mot Kebnekaise (syns inte på bild). Vandringen upp på Kebnekaise började längs en fjällstig genom Kitteldalen. Sedan gick man upp mellan bergen. Det går att vandra olika vägar upp för Kebnekaise och de vanligaste är Östra leden och Västra leden. Östra leden är svårare med glaciärvandring och klättring och kräver ofta att man har en guide med sig. Västra leden är den vanligaste leden och enklare (men fortfarande helt otroligt tuff och kämpig) att vandra.
Kebnekaise fjällstation. Här bodde vi två nätter. Ligger vackert inbäddat bland bergen.
Fjällbäckar finns det otroligt många av. Oftast finns små broar att ta för att komma över. På vissa ställen får man ta sig över själv (men då är det inte så djupt utan har man ett par vattentäta kängor går det bra).
Fikapaus på vägen till Kebnekaise fjällstation.
Stigningen har börjat mot Kebnekaise. Tuff terräng med blockmark.
Utsikten! Här är vi på Vierranvárri (första toppen man bestiger för att komma till Kebnekaise). Vi har kommit ungeför halvvägs upp på berget och har halva vägen kvar. Innan det är dags att klättra ner till Kaffedalen och påbörja bestigningen av Kebnekaise.
På väg ner för Vierranvárri.
Äntligen skymtas toppen. Efter drygt 7 timmars vandring. Trötta men så glada att snart vara framme. Jag rekommenderar verkligen stegjärn om man ska upp på toppen. Särskilt med tanke på stupen på båda sidor om bergskammen. Där vill man inte halka.
Uppe på toppen. Jag klarade det!!!!