Jag är en hönsmamma. Inte alls lika cool som Patrik när det gäller att låta barnen pröva sina vingar.

Vi bor ju inne i stan och även om det är ett stort barnvänligt område med massor av gröna ytor och platser att leka på har jag svårt för att våga låta mina barn leka ute själva. På allmänningen utanför fönstret går väl bra om jag ser dem hela tiden men att låta dem gå ner till den stora allmänna lekplatsen känns såååååååå jobbigt.

Så kom dagen då jag var tvungen att låta min äldsta son pröva sina vingar själv. Strax före lunch ringde det på dörren och två av hans kompisar stod utanför och ville att han skulle leka. Patrik sa gå, gå och jag kände hur hjärtat pickade allt fortare i bröstet.

Men oj vad glad han var, min stora pojke. Att se honom gå iväg med sina vänner för att vara ute en stund själva. Han såg så glad ut och jag visste innerst inne att vi måste låta honom prova att göra saker själv i bland. Men jag kunde inte låta bli att kolla på klockan. Kunde inte låta bli att oroa mig medan han var borta.

Det var en sådan lättnad när han kom hem igen. Han klarade det. Jag klarade det. Trots att allt gick bra har vi ändå pratat mycket om att man inte får gå ifrån varandra när man är ute med sina kompisar. Pratat om hur viktigt det är att hålla ihop. Vi har även pratat om en massa andra saker som handlar om främlingar som på olika sätt försöker lura en och nu funderar jag även på om han inte ska ha en mobiltelefon som han kan ha när han är ute själv. Inte annars, men just då kan det vara en trygghet om något skulle hända.

Det är verkligen inte lätt att ha barn. Man oroar sig och vill att de ska må bra och ha det bra hela tiden. Kärleken är så otroligt stark, starkare än någonting annat.

Hur det blir när Isabelle vill börja gå ut? Nja, hon får nog stanna inne tills hon fyller 25. Minst! 😉

alexochjag

Jag har inte hängt med alls. För mig är det fortfarande min lilla kille. Som på bilden. Tänk att han blev åtta häromdagen…