Jag har länge velat skriva ett inlägg om mobbing men har svårt att hitta rätt ord. Men nu känner jag att jag måste skriva något.

Jag känner en pojke. Han är sju år och världens goaste lilla kille. Pojken är snäll mot sina vänner, kan busa i bland och är rätt duktig i skolan. Han har precis börjat ettan och livet borde vara jättekul. Det borde vara toppen att gå i skolan och leka med kompisar på fritids. Den här lilla killen vill inte gå till skolan. Han tycker inte om skolan, den är tråkig. Han vill inte stanna på fritids för det är inte kul. Den här pojken är som vilken pojke som helst, hans föräldrar gör allt de kan för att han ska ha det bra. Den här pojken borde ha det jättebra. Men det har han inte.

En dag berättar pojken för sina föräldrar att några elever tvingat honom att doppa huvudet i toaletten. Han berättar det först ett halvår senare. Han gråter och skriker när han berättar det. Han skäms. Han tycker det är fruktansvärt pinsamt. Dessutom vet många barn på skolan vad som hänt. En annan elev har till och med berättat för sin mamma om händelsen men inget har nått de ansvariga på skolan eller pojkens föräldrar. Efter händelsen har den lilla pojken blivit retad och fått höra glåpord flera dagar i veckan under ett halvårs tid. Mamman försöker att inte visa hur ledsen hon blir men när pojken sover sätter hon sig i soffan och gråter.

Rektor och likabehandlingsgruppen på skolan blandas in. De elever som varit elaka mot pojken blir inkallade till rektorn samt deras föräldrar. Inte en endaste gång ber någon av eleverna om ursäkt till den lilla pojken. Inte en endaste gång ringer någon av elevernas föräldrar upp pojkens föräldrar för att prata om vad som hänt. Däremot får en av mobbarna sluta på skolan eftersom skolan inte anser att de har resurser att klara av honom (han har tidigare gett sig på andra elever).

Allt gott slutet gott, tror föräldrarna till den lilla pojken. Men något stämmer inte. Pojken vill fortfarande inte gå till skolan. Efter lovet sitter han och gråter eftersom skolan börjar dagen efteråt. När hans mamma kommer och hämtar honom första dagen efter lovet hör hon sin lilla pojke gråta så högt att det hörs genom hela korridoren. Han försöker gömma sig men några elever är bakom honom. När de ser pojkens mamma blir de bleka och försöker förklara sig. Pojken har inte vaktat när de var på toaletten, trots att de sa åt honom att vakta, säger en av eleverna. Den lilla pojken är otröstlig och berättar, när de andra eleverna har gått sin väg, att de hotat att mörda honom.

Mamman blir galen. Hon blir så arg och frustrerad att hon vill skrika rakt ut. Men det gör hon inte. Hon klampar fram till fritidspedagogerna. Ifrågasätter och skäller. Frågar hur det kommer sig att en liten pojke på sju år inte kan känna sig trygg på sin skola. Frågar hur det kommer sig att en liten pojke som borde älska att vara i skolan hellre sitter ensam hemma. Det är inte okej. Det är inte okej att någon ska behöva utsättas för andras trakasserier och ha ångest. Mamman går hem med den lilla pojken. När han sover sätter hon sig i soffan och gråter. Känner sig maktlös.

Det pratas om mobbing, det pratas om likabehandling. Men ändå förekommer mobbing på landets skolor. Ändå trakasseras barn. De blir slagna, får höra kränkande ord eller blir helt enkelt utfrysta. Har ingen att leka med.

Även på arbetsplatser landet runt blir människor mobbade. De går hem med ångest och ont i magen. Undrar hur de ska klara en till dag på jobbet.

Vi måste börja tänka efter. Vi måste börja prata med varandra. Våga ställa upp för varandra. Berätta för våra barn hur viktigt det är att vi behandlar alla väl. Tänka själva på hur vi behandlar andra. Mobbing är något fruktansvärt som kan förstöra människors liv!