KategoriTänkvärt

Att fylla år är härligt. Men det är stor skillnad på att fylla 28 och 38. Plötsligt är man mer medveten om hur åren rusar iväg och tiden då man längtade efter att bli ett år äldre är förbi. I stället vill man gärna att tiden ska sakta in och gå liiite långsammare.

Ett år äldre på kvarterets fik. Efter sång och presenter fick jag en stund för mig själv för att arbeta med manuset. Bästa presenten ❤️

Även om det inte är lika himlastormande att bli ett år äldre är jag så otroligt nöjd med var jag befinner mig i livet just nu. Jag känner att jag har landat, är mer lugn, trygg och tillfreds med mig själv än vad jag kanske var för femton år sedan. Jag njuter mer av nuet och är väldigt nöjd med mitt liv, min familj, jobb och vänner.

De senaste tio åren har inneburit stora förändringar i mitt liv. Jag har blivit fyrabarnsmamma, gift mig, tagit examen i journalistik med multimedia, börjat arbeta som journalist och webbredaktör, skrivit min första bok och nästa år kommer min andra bok ut i bokhandeln.

Dessutom finns det fortfarande så mycket som väntar i framtiden. Så mycket att göra och uppleva. Så i dag tänker jag njuta till max av min födelsedag och fortsätta njuta av livet 🎈

Med fyra barn och en hektisk vardag är det lätt att man bara rusar på. Men den senaste tiden har jag försökt hitta små andningshål då jag kan ta det lugnt och vila och inte bara jobba och stressa runt.

Att inte stressa runt allt för mycket utan njuta av vardagen känns mer och mer viktig för mig. Speciellt när jag har mycket jobb och dagarna bara rusar på. Då är det skönt att sno åt sig en kvart med en kopp te och en bra bok, ta ett bad när barnen har gått och lagt sig, se en bra film eller hämta barnen tidigare och göra en utflykt.

Jag är ett stort fan av utflykter. Älskar att åka till en härlig plats, promenera, upptäcka nytt, fika med mera. Tycker det är lika härligt att gå bort till parken och grilla korv med barnen som att ta en lång cykelutflykt på Djurgården eller åka ut till skogen med familjen och ha picknick.

Har precis beställt boken Digitalt entreprenörskap av Anna-Karin Nyberg. Lyssnade på hennes sommarprat igår där hon pratade om digitalt entreprenörskap, sociala medier, härskartekniker och en massa annat som var väldigt intressant. Om ni har tid över, lyssna på det.

Jag gillar verkligen att lyssna och läsa om drivna och inspirerande personer. Det ger energi och många gånger har de intressanta erfarenheter och tips att dela med sig av. Även om det är personer som kommer från helt andra branscher är det alltid spännande att höra hur de har lyckats, löst utmaningar och vilka hinder de mött på vägen. Ett extra plus är om de, som Fredrik Backman, ger en massa bra tips.

Anna-Karin Nyberg pratade om ett ämne som jag är väldigt intresserad av, digitalt entreprenörskap och beteenden på nätet. Därför blev jag också nyfiken på boken om digitalt entreprenörskap som hon har skrivit. Klickade precis hem den från Adlibris och ser fram emot att läsa.

Nu däremot måste jag studsa i säng. Är jättetrött och det är min tur att ta Maximilian i natt, zzz.

Det är inte alltid lätt. Att få till balansen i sin vardag. Läste ett inlägg hos Underbara Clara där hon skrev att lugnet, ledigheten och familjen är lika viktiga som det konstnärliga, skapandet och yrket. Något som de flesta av oss säkert håller med om.

Men ibland kan man behöva bli påmind. Reflektera över hur balansen ser ut i sitt eget liv. Dräneras man på energi och får den ena delen plats på bekostnad av den andra? Eller är balansen bra. Är man nöjd? För det som är bra balans för mig är kanske inte bra balans för dig.

För mig är det viktigt att vara en bra mamma till mina fyra små, vårda relationen till P, ha egentid för träning, reflektion och eftertanke. Lika viktigt är mitt skapande och min kreativitet. Att skriva böcker, arbeta som journalist, fota, intervjua och hela tiden utvecklas och jobba mot nya mål. Jag vill inte vara utan någon del.

I stället strävar jag hela tiden efter balans. Det lyckas inte alltid. Många gånger känner jag mig otillräcklig. Men ibland blir det precis som man vill att det ska vara. För mig handlar det om att vara tydlig mot min omgivning, vara ärlig med vad jag kan och inte kan göra. Vad som hinns med och inte. Prioritera och välja bort. Låta saker ta tid och vara snäll mot mig själv. Det är balans för mig.

Det var igår det hände. Det som är varje förälders mardröm. Ville försvann på väg till Gärdet och nationaldagsfirandet. Ena sekunden cyklade han framför oss, i nästa var han borta.

Det gick så snabbt. På bara några sekunder var han borta. Och det spelade ingen roll hur mycket jag ropade. Han fanns ingenstans.

Jag och en vän är på väg till Gärdet med alla barnen. Vi promenerar och de cyklar och åker sparkcykel. Ville åker lite för långt framför oss så jag ber ett av de stora barnen att cykla ikapp och se till att han väntar. Det är ganska mycket folk runt omkring och jag känner mig inte helt bekväm med att han är så långt fram.

Så tittar jag bort några sekunder och svarar på en fråga. När jag ser upp är mitt stora barn bredvid mig igen. Jag frågar var Ville är och paniken slår till med full kraft när jag inser att han är borta.

Jag ser mig omkring och ropar på honom. Jag lämnar över vagnen till min vän och säger åt mina andra barn att stanna hos henne innan jag springer framåt för att leta. Men han är som uppslukad av jorden.

Tusen tankar hinner fara genom mitt huvud. Har han cyklat bort till Gärdet, men han vet att han inte får korsa vägen själv. Har han blivit rädd och cyklat hem? Har någon tagit honom? Var är han? Jag ropar och ropar. Springer så att svetten rinner. Fram och tillbaka. Runt huset, över gatan. Men han finns ingenstans.

Efter vad som känns som en evighet drar jag upp telefonen. Jag måste ringa P. Jag måste berätta att Ville är borta. Då är jag uppe på en kulle på Gärdet och när jag ser folkhavet framför mig knyter sig magen. Har han åkt bort hit? Är han bland folkvimlet. 45 000 personer. Jag kommer aldrig hitta honom här.

När P svarar berättar jag snyftande att jag har tappat bort vår son. Vår femåring. Han som alltid är glad och har bus i blicken. Som är så snäll och försiktig mot sin lillebror och älskar att leka med sina storasyskon. Gråten ligger i halsen och hjärtat bultar hårt.

P försöker lugna mig men allt jag kan tänka är att jag måste ringa polisen. Jag måste få hjälp. Min lilla pojke har försvunnit. Precis när jag ska säga till P att vi måste ringa polisen ringer min vän på andra linjen. När hon berättar att de har hittat Ville är lättnaden enorm. Han hade cyklat åt fel håll, ramlat och slagit i benet. Nu sitter han vid husväggen och är helt omedveten om vilken uppståndelse han har skapat.

Jag rusar dit. Ömsom skäller och ömsom kramar. ”Jag älskar dig. Jag blir rädd när du försvinner. Du får inte cykla iväg. Du måste vara nära oss.” Han kramar mig. Ser inte alls omtumlad ut. Mer förvånad över att jag är så upprörd.

Tio minuter var han borta. De längsta tio minuterna av mitt liv. När vi har samlat oss går vi vidare mot Gärdet. Vi lämnar cyklarna och promenerar sista biten. Villes hand i min. De andra barnen nära. Sedan firar vi nationaldagen tillsammans.

Till slut kunde vi fira Sveriges nationaldag. Alla tillsammans.